Humor mot konsthistorien

Kvinnan i konsten är ett besvärligt kapitel. Att bläddra i konstböcker om modernismens fäder (mödrarna är en delvis annan historia) är ofta plågsamt för feministen i mig. Svårt därför att många målningar tvättar ögonen och gör världen synlig på ett nytt sätt samtidigt som de är så ohöljt patriarkala och förvandlar den kvinnliga modellen till ett objekt jämställt med en apelsin eller en gitarr.

Carin Suneson har löst sin frustration över konsthistorien genom att fotografera ”stillebenuppställningar”. Med scenografisk skicklighet arrangerar hon tyg, mobler, modeller och annan rekvisita till ett slags modernistiska tablåer som andas Bonnard, Matisse, Degas. Många av deras modellbilder saknar anletsdrag och är beskurna tvärs över kroppen. Carin Suneson vrider om kniven ytterligare och fotografiets verklighetsanspråk hjälper till. Hon är förbannad. Hennes modeller får en påse över huvudet eller kramar fruktskålen så att man tror att den ska spricka när som helst och det är på riktigt.

Humorn är en utväg, oftast den underordnades enda möjlighet. Carin Suneson punkat till Matisse och de andra grabbarna och låter modellen få en ordentlig maska på strumpan. Absurdism på slak lina uppstår när modellen i en korkskruvsperuk och obekvämt fastlåst pose stirrar ner i en öppen chokladask som om den vore en grav. Befriande roligt.

Hon krånglar inte till det.Tvärtom, med tejprulle och knappnålar i hand är hon illusionisten som avslöjar sina tricks och ändå håller dem vid liv. Och på samma sätt avmystifierar hon den tidiga modernismens avantgarde utan att slänga ut färg- och kompositionsskickligheten med badvattnet. Carin Sunesons uppenbara känslighet för färg och form blir en, ganska brutal men dock, hyllning till de äldre kollegorna.

Utställningen på Mors Mössa öppnar fönstret mot konsthistorien. Genom att kritiskt förhålla sig till de klassikerstämplade verken gjuter Carin Suneson nytt liv i dem. Hon är förvisso inte den första som gör det men fotografierna är ovanligt lyckade exempel på en korsning av ett genuspolitiskt perspektiv och måleriska kvaliteter. Gå genast och se.

Gunilla Gran-Hinnfors