Carin Blücher

i

Att skriva om Carin Blüchers fotograferade sceniska uppställningar är som att långsamt bryta sig in i en byggnad. Det är oklart var konstruktionen tillåter ett genombrott. Allt är slutet och fulländat i sig, varje del hakar i en annan, inget är oberoende av något annat.

Allt annat är en omskrivning för en härva av tankestrukturer. Synsätt i omlopp, som har blivit en del av den användbara allmänningen.

Härva är väl inte det ord som först faller mig in, men det beskriver gott den svårgenomträngliga massa av syn och tanke, som utgjort såväl den klassiska konstens som stora delar av modernismens bas. Inte bara bas, även förklaring, motivation och raison d´être.

Geometri, balans, symmetri utmärkte de nervsystem som elektrifierade både Piero della Franceska, Caspar David Friedrich och Pablo Picasso.

Det var mer än ett sätt att organisera bilden.

Avsikten var knappast praktisk. Handboken var redan igenslagen, det var en förutsättning. Mer rörde det sig om att söka spänningar, att skapa balans och lätthet, där oreda och tyngd annars skulle ha rått.

Sken och avsiktslöshet bortom materialets värld låg inom räckhåll.

Således skrev Lucretius i "De Rerum Natura":

"Rymden är full av bilder och ting som rör sig och skiftar, oerhört tunna hinnor som lätt kan mötas och enas, finare byggda än spindelväv och guldslagarhinna, ja, långt finare byggda än alla verklighetsbilder: utan ansträngning flyter de in i människosjälen, och med sin fläkt får de själens finaste slöjor att andas."

ii

Något ögonblick, ställd inför Carin Blüchers fotografier, tänker jag på dem som målningar och undrar varför hon valt fotografier? Jag bestämmer mig för att materialiteten i en målning liksom kan kladda till den avsiktslösa lättheten. Eftersom hon inte eftersträvar Beckers-parametern tar hon sig via noga genomförda skisser fram till den uppställning, som sedan fotograferas. Men det ensartade i en målning behåller hon, eftersom tillvägagångssättet är helt analogt, icke digitalt.

Hon visar mig skisser i ateljén. De är sträva – avgränsande och sökande som en orienterare i skogen, medveten om målet men knappast om vägen. De ska leda fram till en uppställning, ett tema finns, en idé, som prövas, vägs, balanseras. Lätt mot tungt, massivt mot genomsiktligt. Mycket tomrum. Eller rättare sagt mellanrum.

Återigen Lucretius:

"Så är det alldeles klart att inblandat i tingen finns det som vi söker med all vår uppmärksamhet – det nämligen som vi kallar tomrum."

iii

En av de vitklädda aktörerna håller en mycket liten rektangel mot raden av liknande rektanglar uppfästade på väggen. Avståndet är allt från ingenting till någon uppmätbar meter och decimeter. Egentligen likgiltigt, ty tomrummet har fått fysisk vikt. Avståndet mellan väggen och den stilla aktörens tumme och pekfinger är hela tomrummets energi. Exakt i linje, precis i storlek. Men endast på denna bild kan laddningen bli så tät.

En sista gång Lucretius:

"Ser du då ej hur mycket en tunn struktur förmår när den är förenad med en tung kropp precis som luften är förenad med jord och sinnets kraft med oss."

iv

( ) Om mellanrummen i Carin Blüchers fotografier. Aktiva former sträcker ut sig på en yta, som inte är den som först faller ut. Den ligger utsträckt över hela bilden. På sätt och vis likt en lina för en lindansös, ty också där gäller balans.

Denna yta mellan de mer explicita formerna och aktörernas kroppar har en egen hårdhet. Den är glatt liksom en glasdisk i en butik, där objekten radas upp konstfullt för att dra besökarens blickar till sig. Alltså, liknar den på många vis en traditionell monter. Som ju just betyder visa, demonstrera.

Den håller allt på plats. Om jag koncentrerar min blick och enbart följer den stora yta, som resten vilar på, händer något intressant. För det första och självklart upptäcker jag att den inte alls är tom; här sträcker sig golvets plattor, här är en golvlist. För det andra och mindre självklart kan en svävande effekt uppstå. Om detta hade varit vanligt måleri med mänskliga modeller skulle jag ha sagt, att figurerna inte står ordentligt på marken. Men nu står de ordentligt på marken i den scen hon har byggt och fotograferat. Ändå dessa skikt i bilden, där mellanrummen sträcker sig också under och bakom fotografiernas aktörer.

v

Men mellanrummen är inte bara mellanrum.

På väggen tycker jag mig se en elkabel, men Carin Blücher korrigerar mig, det är en form hon lagt till. Likadant med en kvadrat som liknar något maskerat fenomen, en byggnadsdetalj att gömma. Eller dessa omotiverade former som kommer in från något rum bredvid; vi ser inte hela utsträckningen, vilket är retfullt i så klassiska kompositioner. En skospets tittar in. Repetitiva småformer smattrar förbi – först snabbt in och sedan lika raskt ut igen.

Mellanrummen är också andra rum med större utsträckning än blicken kan omfatta.

I en arrangerad värld av objektiv balans är detta det största subjektiva ingreppet. Jämförelsen med lindansösen faller platt ner i manegen utan skyddsnät.

Den obevekliga lättheten är mental. Detta visar Carin Blücher, när kropparna ligger svävande över bakgrundens och mellanrummets hårda yta.

Kroppar, däremot, faller hårt.

vi

I uppställningarna svarar former, positioner, hållningar, färger mot varandra. De spelar med i geometrin eller reflekterar rörelser. Det skapar i sin tur dynamiska sammanhang, för dynamik vilar även i de tillstånd Carin Blücher återger. Dynamiken heter här före och efter, under och över – alltså med betoningen på konjunktionen "och".

På ett sätt är kompositionerna slutna men aktiverade inåt. Men där finns alltid glipor, oväntade glimtar.

I en bild dyker en spegel upp och reflekterar både realtiden och en historia. Alltså både min tillfälliga blick och van Eyck.

I en annan bild håller två aktörer en rund halvgenomskinlig skiva framför ansiktet på en tredje person. Som om det var en spegel. Ser jag spegeln både på fram och baksidan samtidigt, och intar således den hukasittande kvinnans position medan jag betraktar? Känns långsökt men inte orimligt, eftersom fascinationen vill finna en förklaring.

Tanken att det är betraktaren som speglar sig och återigen dras in i tidsglappet mellan då och nu är egentligen ännu mer lockande.

Det statiska är inte möjligt, redan då jag skrev "och" rörde sig bindeordet mellan " och ".

vii

Inte heller bilderna har några självklara avgränsningar.

Det är inte mellan de gränserna spänningen laddas.

Jag tänker mer på blickarna, så neutrala, uttryckslösa, ja, de nästan undviker varandra.

Så kan det synas. Men de rörelser som utgår från dem är starka. De binder samman, de möts ibland, framför allt mäter de upp djup och avstånd.

De söker sammanhang och samband, eller också glider de in i rummets utsträckning, som vi inte har tillgång till.

Ibland riktas blicken mot någons förehavanden, men sällan. Blickarna styr mer omärkligt. Brännpunkten i bilden är en fråga om att organisera energier, vilket inte betyder att det kan spänna över hela ytan, eller att spänningar fördelas med olika tryck över bilden, ungefär som i ett musikstycke.

Små förändringar av blicken kan vara helt avgörande för stämningen.

Den svala Bauhaus-looken kan med en lätt huvudvridning vända till något helt annat. En den klassiska balansens kontemplativa innerlighet. Melancholia gör sig sedd ett ögonblick. Eller vad det nu är för mentala förklaringsmodeller vi föredrar. För mig ligger det intellektuella och känslosamma tungsinnet nära till. Någon annan kanske upptäcker dopets innerlighet – jo, det finns en sådan figur, liksom höljd i vatten och strax på väg upp att sträcka kroppen mot himlen. Men detta är ju mer en rörelse än ett konstaterande.

Ett citattecken, också, ett av många i Carin Blüchers fotografier:

" ".

viii

Fast och rörligt går in i varandra. Det finns ju många strukturer i bilderna, inskjutna former, som dyker upp som påminnelser aom något bakomliggande eller tänkbart. De är abstraktioner som behövs i förhållande till människornas kroppar. Men det är också lätt att se dem som begränsande ingrepp. Upprepning i förhållande till amorfa former. Men just de här amorfa formerna, framför allt olika slags textilier, är en förutsättning för dem.

Den böljande, böjliga rörelsen kontra den statiska strukturen. Men det kan ju lika gärna vara tvärtom. Att de amorfa formerna är statiska och strukturerna glimrande rörliga. Inget i bilderna motsäger detta.

Ljuset är detsamma i båda fallen. Gula, blå eller genomsläppligt svarta former skruvar upp ljusheten och kontrasterna.

Men mellan dessa repetitiva former och böljande sjok rör sig aktörernas kroppar. Deras kläder skrynklas, dras, veckas, töjs och spänns, medan poserna är givna, upprepas, hålls. Ett slags strukturer i bilden, de med, samtidigt som det slumpartade och amorfa får spela med genom oförutsedda små händelser i plaggens tyg. Kropparna blir dubbeltydiga, har två roller, men i sin dubbelhet förbinder de fast och rörlig form.

ix

Ett par blåa skor inte bara skapar riktning de tänder färgen i svärtan, förvandlar kontrast till en del i ett färgackord. Det har lika stora betydelse för livet i bilderna som rörelse och form. Färgen är en del av teckningen, kanske en av de viktigaste parametrarna hon tar med sig från de serier av teckningar, som föregår varje tagning.

Färgen är ju teckning. Hur en form griper in i en annan, hur ett rum skapas ur en platt yta, hur en rörelse initieras, förs vidare och sluts. Allt detta är teckning. Och det är färg.

Då Carin Blücher reducerar till nyanser av gråskalan låter hon dem klinga i ett ackord som omvandlar dem till färg före kontrast. Och hon lägger in koloristisk energi. Svalkan i en blå halsduk, hettan i en rosa skärm. Och alltid har hon räknat med karnationen, huden, hur den sätter värmepunkter nära bildens yta och hur de blottade ställena av modellernas hud skapar ett mönster över hela bilden. Blicken hoppar från ö till ö. Förbindelserna känns men syns inte. De vibrerar genom de färgackord Carin Blücher tecknat fram.

En del konstnärer utgår från kontrasten, effektivt, andra tänker i ackord. Färg går över i färg, varma och kalla toner inom samma färgsektor tänder och släcker. Detta kräver känsla för minsta nyans. På samma vis som hon lägger in strukturer, som översatta till musik kräver mikrotonalitet för nyansering, bygger hon bilderna med täta färgklanger, där nyanserna är så subtila att de skaver vid varandra.

Bara så ges färgen en levande roll.

Färgen är en av de viktigaste aktörerna i Carin Blüchers fotografier.

x

En mörkklädd hukasittande kvinna sträcker fram händerna, mellan hennes handflator har något just förbränts eller förgasats. Detta passerade tempus är tungt förankrat i bilden med sitt skuggade mörker och i bakgrunden skärs tomrummet itu av en fallande serie blå trianglar.

Hon är omgiven av två gestalter, vars blickar kan antyda att något snart ska ske.

Nyss och strax: det kommande och förflutna ligger alltid tätt inpå. Bilderna är liksom i baktakt.

Tiden förankrad i det organiserade rummets spänningsfält. Vågar jag mig på ett citat till av Lucretius?

Låt gå för detta:

"Man måste göra klart för sig att ingen kan förnimma tiden skild från tingens rörelse eller stilla vila."

xi

(Då jag planerade denna text antecknade jag, att Carin Blücher undersöker modernismens spår i sina fotografier, strukturer, former, positioner. Den noteringen förefaller allt mindre viktig. Ty så är det: inga återkomster är någonsin desamma.)

Hon vänder de kolnade pinnarna och klabbarna i en brasa som värmt länge, eldad av geometri, evighet alternativt upprorslusta. Högre mot lägre i tidsspann som är väldiga och avgörande.

Hos Carin Blücher betyder avgörande något helt annat och evigheten är en dunstande sky; möjligen några klingande jordfärgade toner.

De där sista tonerna vill jag dröja vid.

I en av bilderna staplar en ung kvinna rullar av tyg i en hög på en sockel. Umbra mot jordgrått i en långsamt stigande stapel. Ljust skimrar i det textila materialet, ibland punktvis immaterialiserat. Lätta variationer i den grå färgen aktiverar en kvadrat uppe i högra hörnet. Strax över textiltornet löper en linje ditritad som en söm. Den fogar samman nyss och strax till ett nu.

Handen staplar långsamt och koncentrerat rullarna på varandra.

Just nu. Just nu, då det grå ljuset dras från övre högra hörnet, svirrar runt i textilierna för att sprida ett milt böljande sken över kvinnans kläder.

Vd rullarna innehåller?

Frågar ni mig är det ljus.

xii

Den här texten började med "att skriva" slutade med "ljus". Texter flyttar sig fram och åter men får sin självvalda bana. En bild, ett fotografi är allt detta på samma gång och mycket mer. De har möjligheterna som Carin Blüchers fotografier att om och om omorganisera sig, ständigt i nya ritualer, riter och begrundanden. Det är bara ljuset och färgen som binder, men skimrar desto mer för varje ny koppling eller väg.

Därmed vill jag ha sagt att den långsamhet som vidlåder hennes arbetssätt och de positioner och strukturer hon slutligen landar i är i sannaste mening rituella.

Rit är något återkommande i en igenkännlig vardag, ett sätt att dela in, dela av. Jag nämnde tidigare de små vardagliga citaten i bilderna – golvplattor, lister – det är de som är förutsättningen för och ger dessa bilder ritens karaktär.

Ett slags visuell hög-tidlighet.

xiii

Jag vill ge sista orden till John Cage:

"Allting händer på en gång. Bilden är inte längre en flod som forsar över klippor från sin ursprungliga till sin slutliga ort, den är som Tenney har förklarat: ett vibrerande komplex, vilken addition eller subtraktion som helst av en eller flera komponenter utan hänsyn till dess (deras) skenbara position(er) inom hela systemet, åstadkommande förändring, en annorlunda musik."



Thomas Millroth