Recention av Cristina Karlstam, 2010/10/20
En utställning omfattande sju fotografier kan i förstone tyckas vara ett litet arrangemang. Så har också Malmökonstnären Carin Blücher hänvisats till ett av Eskilstuna konstmuseums mindre rum där hennes bilder fått en koncentrerad exponering.
Men stort och smått är som bekant relativa begrepp, och om Carin Blüchers konst tvekar jag inte att påstå att den är riktigt stor och att hennes utställning förtjänar en motsvarande stor publik.
Sverige är rikt på riktigt bra konstnärer, främst kvinnor, som arbetar med fotografi som sitt uttryckssätt. Till raden av betydande fotokonstnärer lägger jag nu gärna Carin Blücher. I sju storformatfotografier gestaltar hon konkret, mycket fysiskt och mångbottnat samtidens frustration och konflikter. Det handlar i Blüchers iscensatta rollspel om identiteter, relationer, maktspel, konkurrens, alienation och samtidigt sökande efter gemenskap.
Utgående från tecknade skisser improviserar konstnären tillsammans med sina aktörer olika scener i ett slags existentiellt-socialt drama som får utvecklas under gemensamt arbete för att så fotograferas. Där är mannen och kvinnan som ”separeras” av ett hyperkvinnligt attribut,
ett par utdragna strumpbyxor som bildar en särskiljande barriär dem emellan. Där är gruppbilden där fem aktörer plockar bland kläder som blir till roller och identiteter som kan bytas, växlas, väljas eller förkastas. Två kvinnor ägnar sin uppmärksamhet åt en röd klänning, ett slags metafor för kvinnlig sexualitet och lust, där den ena utmanande knäpper upp och den andra samtidigt håller igen. I ytterligare en bild är de båda kvinnorna inbegripna i ett slags tvekamp om mannen, närvarande endast som en spegelbild.
Varje bild är noggrant strukturerad och uppbyggd enligt ofta klassiska geometriska ideal som triangeln eller diagonalen; Carin Blücher kan uppenbarligen sin konsthistoria och blinkar dessutom ibland till samtida konstnärskolleger som arbetar med liknande rekvisita och problematik. Unikt för hennes bilder är den stränga medvetenhet med vilken hon regisserar sina berättelser om manligt och kvinnligt, om könens eviga dragkamp och om sökandet efter identitet och autenticitet i en splittrad tillvaro.
Cristina Karlstam