Dan Jönsson presenterar Carin Blüchers konstnärsskap

2025

En förvillande värld öppnar sig i Carin Blüchers fotografier. Närmast påminner den en del om den man ser i porträtt från gamla tiders fotoateljéer, där finklädda, allvarsamma människor avtecknar sig mot kulisser som kan föreställa exempelvis ett exotiskt landskap, en slottspark eller kanske en aristokratisk salongsmiljö. Blüchers modeller tycks på samma sätt posterade i ett rum som är dem i grunden främmande, en illusorisk tvådimensionalitet de som tredimensionella kroppar försöker anpassa sig till så gott det går. Det ser obekvämt och avigt ut, men med kamerans hjälp tvingas de till slut in i dess platta verklighet. Ett rum som saknar djup, som därmed alltså inte är ett rum. Vad är det då?

När vi använder begrepp som ”bildrum” eller ”måleriskt rum” är det vi beskriver i själva verket något annat än ett rum, i vanlig mening. Men vad? Figurerna i Carin Blüchers iscensatta fotografier utforskar detta tvetydiga och motsägelsefulla tillstånd, som är på en gång illusion och verklighet. De är gäster i den färg- och formvärld där djupets dimension är något som bara går att komma åt med hjälp av skuggningar, färgkontraster och andra slags bländverk, och de tycks röra sig i enlighet med dess naturlagar, följer så gott de kan kulissernas och de måleriska objektens plan. Försöker passa in, men förblir obevekligen i grunden främmande för dess begränsningar.

Ändå är det dessa begränsningar de verkar dras till. Och det precis av samma skäl som människor i alla tider sysslat med måleri, och konst överhuvudtaget – för att förstå sin plats i världen. Den danska författaren Solvej Balle har i sin essä Det umuliges kunstprövat att förklara ursprunget till konsten och dess klassiska genrer från ett antropologiskt perspektiv, nämligen som ett sätt att göra just ”det omöjliga” och överskrida de grundläggande villkor som begränsar vår förståelse av världen. I måleriet genom att ge illusion av en värld utan ”baksida” och låta oss överblicka det oöverskådliga rum vi omges av. I skulpturen genom att överbrygga den materiella skillnaden mellan människan och hennes omvärld. I musiken genom att fylla ut det oändliga tomrum vi omges av. Och så vidare: konstverken fungerar som ett slags ”undantagstillstånd” där det omöjliga – det att uppleva världen i dess objektiva fullhet – för stunden blir möjligt.

Om det ligger något i en sådan tolkning kan Carin Blüchers iscensättningar ses som ett slags kortslutningar av dessa undantagsupplevelser. Deras ambivalenta rumsligheter har en viktig förlaga i en interiör av Pierre Bonnard, en av de postimpressionistiska målare som i delvis samma anda medvetet plattar ut sina motiv för att betona deras artificiella ytmässighet. Bonnards metod att använda färgen som på en gång både rumsbyggande och rumsupplösande, hans sätt att konstruera sina interiörer i grunda plan som överlagrar varandra i skikt på skikt med stundtals förbryllande effekter – det som borde vara i bakgrunden ser ofta ut att vara helt nära, och tvärtom – ekar i Blüchers lekfulla användning av de målade objekten som både redskap och hinder för sina modellers platthetsövningar. En vas, ett draperi, ett parasoll, en grind blir rekvisita i en existentiell teater där dramatiken helt och hållet uppstår i de illusionsbrott som orsakas av de mänskliga gestalternas ohjälpliga kroppslighet. I bildens värld förblir de främlingar, fångna i en omöjlig belägenhet som hejdar varje rörelse i djupled. De vet, som det heter, varken in eller ut.

Dan Jönsson, författare och konstkritiker